debatt

Psykvården

Det började redan på gymnasiet, det var bara ett halvår kvar till studenten. Visst, det var stressigt, men jag hade aldrig känt av någonting innan. Jag gick till skolans sjuksyster, jag hade haft huvudvärk i flera veckor i rad. Han började med att känna och klämma på huvudet, runt huvudet och i nacken, efter fick jag tid till både röntgen och till synundersökning för att kolla om det kan ha vart något fel med det, men de hittade ingenting alls som tydde på att det var något fel. Jag fick ännu en tid till syster Roland och ännu en gång klämde och kände han på mitt huvud. Han drog ut ett test från datorn som jag skulle göra, ett Panikångest / depressions test. Och gissa vad, det testet visade att jag var grymt deppig, men inte hade jag märkt av någonting förutom huvudverken. Det började gå utför för mig och jag fick först lyckopiller som det så vackert heter. Sedan vart jag sjukskriven, först på halvtid, sedan på heltid. Att få vara hemma och bara ta hand om mig själv var nog den bästa medicinen som jag kunde få kanske gjorde de antidepressiva sin förtjänst också, men att vara hemma i lugn och ro och bara ta hand om mig själv var det bästa!


Ett år senare hade jag blivit så pass deprimerad att jag till och med gjorde illa mig själv. Även min omgivning mådde dåligt över att jag var sjuk. Jag gick då hos en kurator som i sin tur skickade mig vidare till psykiatrin eftersom hon saknade resurser som jag behövde? Detta var i maj jag fick en tid hos psyk i augusti! I tre månader satt jag och väntade på en tid! Ska det behöva vara så här i Sverige på 2000-talet? Det är helt otroligt! Finns det inte tillräckligt med personal borde de antingen sett till att jag fick fortsätta att tala med min kurator eller så skulle de ha fixat en tid till mig i Linköping. Kanske borde man se till att det finns mer personal i Motala.


Det här måste det göras något åt! Det finns människor som mår ännu sämre än vad jag mådde, kanske är de självmordsbenägna till och med!


Det har även börjat lägre ner i åldrarna. Det finns barn som redan i mellanstadiet börjar må dåligt. Kanske av mobbning i skolan, kanske av stress eller kanske för att hemmiljön inte fungerar som det ska. Som vuxen människa måste man hålla ögonen öppna och ta barnet på allvar om de skulle berätta någonting. Även vuxna människor måste man ta på allvar om man märker att det är någonting som inte står rätt till.


Det är inte konstigt att det begås så mycket självmord här i landet. I Sverige är självmord den enskilt största dödorsaken bland ungdomar mellan 15-24 år. Knappt hälften alla kvinnor och en fjärdedel av alla män får någon gång i livet en depression som kräver medicinsk behandling.


Men istället för att knapra massa piller kanske man borde försöka ta itu med problemet. Men nej, då ska man få massa preparat att proppa i sig och innan de har börjat fungera kam man må ännu dåligare i 4-6 veckor. Som läkare måste det vara enkelt och bekvämt att bara skriva ut antidepressiva och skulle de inte fungera ökar de bara dosen eller byter ut mot andra tabletter. Visst, vissa tabletter kan fungera på vissa människor. Men jag tror att det är psykiskt. Det sitter i huvudet. Bättre att få tala ut eller försöka ta reda på vad som är fel istället för att proppa i sig massa tabletter, det är ju heller inte bra för kroppen!


Igenomsnitt behandlas 6-7% av befolkningen med antidepressiva läkemedel och den siffran höjs varje år. Av dem som är 75 år och äldre behandlas cirka 20% med antidepressiva.

Mår Sveriges befolkning så dåligt? Borde vi inte försöka hitta orsaken till det då? Att det handlar om resursbrist är en självklarhet! Men då får vi i Sverige se till att det blir ändring på det!

Det finns flera rapporter som visar att det står hundratals barn i kö ( i Stockholm ) som väntar på att få komma till BUP! Och det är ju inte klokt!


Vart är den Svenska vården på väg? Mitt förslag är att sluta lägga så mycket pengar på onödiga ombyggelser i trafiken och släng in personal i vården! Vi borde slänga ut kungen och ge alla de pengar som går till kungafamiljen till vården istället! Sluta ge alla dessa lata och feta politiker hundratusentals kronor i lön, jag kan göra samma jobb för en mycket billigare peng, bara det bli ändring i vården!

Jag vill ha förändring i landet! Någon gång borde det bli det med!


Med vänlig hälsning Sara Lundberg


Kommentarer
Postat av: Jojo

så rätt så!

2009-01-16 @ 08:14:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0